Med UCPA i Turkiet

Text: Bengt Lundgren

Det var med en viss bävan som jag anmälde mig till en Hobie Cat Adventures-vecka i Marmaris-området förra hösten. Visserligen kändes det tryggt att vara omgiven av Stockholmsseglarna Alan, Petra, Anouschka, Torkel, Pia och Philippe, men ändå pirrade det i magen när vi landade med charterplanet en sen septemberkväll. Hur skulle det gå med språket, värmen, maten, de starka vindarna mm? Broschyren angav att man maximalt borde vara 35 år gammal (jag är 53) för att klara av alla strapatserna. Jag hade ju inte seglat någon temperamentsfull Hobie sedan jag hade sålt min HC 16 till Ludvika våren -96.

Katastrofal början

Det hela kunde knappast ha börjat sämre för direkt efter landningen på Dalaman hamnade vi i en minibuss-taxi som tog oss på en femtimmars nattlig rundtur in i Turkiets bergstrakter på grund av ett löjligt missförstånd – vårt hotell vid kusten hade samma namn som en bergsby inne i landet... Till slut kom vi fram till UCPA-hotellet, utröttade och dammiga med en rasande taxichaufför, som ville ha halva vår reskassa som betalning. Han hotade med polis och vi lämnade kvar Philippe för slutförhandling (ev. slutförvaring) medan vi stapplade in på våra hotellrum. Petra hittade en sovande främmande karl i den ena sängen i sitt rum, som senare förvånat vaknade på morgonen och säkert undrade vad han hade gått miste om.

Båtarna

På morgonen åkte vår guide Marco in till Marmaris för att proviantera, medan vi fick tillfälle att testa våra fyra "California Cats". De är Hobie 16 som har tillverkats i USA, men är sålda i Europa. Därför var vartenda Hobie-märke bortslipat på hela konstruktionen. Kvalitetsskillnaden mot en ny fransk båt var enorm – allt var sämre utom det faktum att de hade rullfock och en Harken-skotvagn. Båtarna var oerhört mjuka och därför lätta att segla i de hårda vindbyarna.

Vindstyrkan byggdes upp gradvis under dagen och vi kappsejsade därför till slut när Alan och jag totalt tappade kontrollen på undanvinden. Nu började de positiva intrycken gradvis byggas upp: Det var verkligen varmt både i luften och i vattnet! Plötligt insåg man att här var det andra förutsättningar som gällde: Desto hårdare man körde båten desto behagligare var det. Så mycket sprut i ansiktet som möjligt i solen och gärna ett ordentligt dyk.

Packningen

I likhet med de franska Hobie-aktiviteterna i Stockholms skärgård tillåter färdledaren bara att man maximalt har med de privata saker som får plats i en liten rödvit plasttunna. Dessa tunnor stuvades i en liten halvruffad fiskebåt, där även all mat och dryck transporterades. Båten sköttes av ett ungt turkiskt par med ett charmigt litet fyraårigt busfrö till son. Fiskebåten tuffade ut påföljande morgon med våra fyra Hobies på släp i den obefintliga morgonbrisen. Ombord hade vi bara vattenflaskor, solkräm och ett glatt humör. Framåt lunchtid var det full fart på vinden kring vissa klippiga uddar, senare blåste det ordentligt överallt. Lunchen var urgod – vi bordade fiskebåten och fick i allmänhet pinfärsk sallad med bröd, ost och frukt.

Första övernattningen

Till skillnad från vår egen skärgård är det inte helt enkelt att ta sig i land var man vill i den nationalpark som vi seglade runt i. Stränderna var ofta klippiga och steniga och vi fick därför lyfta och kånka upp båtarna på land. Detta utgjorde dock inget större problem eftersom flera personer kunde lyfta upp en båt i taget. En av flickorna behövde dock inte bära på grund av att hon var gravid. Den första kvällen i land träffade vi en liten mager tandlös krutkärring, som vaktade sina getter, när hon inte en gång i veckan fick försörjning av dricksvatten, mat mm av Hobie-gruppen. Själv trodde jag inte att någon människa i Europa fortfarande bodde i en rishydda, men här var ett levande exempel på motsatsen. Vi njöt senare av en god trerätters middag efter det att majoriteten av gänget hade fått klättra över en bergsrygg för att köpa öl och isblock(!) till vår stora skafferilåda ombord på följebåten. Själv hade jag följt med Marco på fågeljakt – dvs han sköt över mig med sitt hagelgevär, när jag hade väl hade skrämt upp fågeln. Sängen (trampolinen) var bekväm och man sov förträffligt under bar himmel. Följande morgon fick jag mig en riktig tankeställare, när Marco visade hur man skulle rulla ut storseglet, som hade legat på den varma marken i morgonsolen. "Rulla alltid ut det från din kropp, så att skorpionerna inuti segelrullen får en chans att krypa undan!"

Kappsejsningen

När man seglar i en grupp är det väsentligt att man håller sin position bakom färdledaren – speciellt när man som i Turkiet inte riktigt vet var man är och faktiskt riskerar att hamna på grekiskt nationellt vatten med en turkflaggad båt. Därför försökte vi segla på säkerhet i vårt spår efter Marco och Philippes ledarbåt. Detta även när farten trissades upp ute på öppet vatten – denna insikt verkade inte finnas hos Pia och Petra som drog järnet var dom än var. Vid ett tillfälle fullständigt flög dom förbi oss i dubbeltrapets framför vår båt på skärande kurs. Alan skrek i mitt öra "Nu går dom runt!", vilket dom också gjorde på ett spektakulärt sätt med solhattar, kameror, vattenflaskor, skrikande tjejer och annat löst farande åt alla håll. Vi behövde knappast vänta på dem, eftersom de snabbt reste upp båten med gapskratten flödande ut över vattenytan. Detta blev faktiskt den enda kappsejsningen i gruppen under hela långseglingen..

Turkiskt penthouse

Senare samma dag ökade vinden så kraftigt, så att det började närma sig överlevnadssegling under den sista länsen in mellan bränningarna till vår natthamn. Vi satt absolut längst akterut på akterbalken och höll i oss ordentligt för att inte rutscha framåt i dyken. På något underligt sätt kom vi i land utan problem och träffade en intressant fiskare och fåraherde som villigt accepterade ett gammalt utseglat Hobie storsegel som inbyte mot ett nyslaktat får till vår islåda ombord. Efter att ha provhissat seglet som stagsegel på sin fiskebåt (det såg väldigt häftigt ut) bjöd han vänligt in oss (alla turkar verkar kunna litet engelska) till sin enkla tvårumsstenhydda högt uppe på en höjd. Speciellt stolt var han över sin enorma utomhussäng, där man under ett solskydd hade en fantastisk överblick av de omkringliggande farvattnen.

Efter att ha smakat på hans goda söta te fick kvinnorna (och även vi män) provligga plattformen. Den sköna naturupplevelsen och den behagliga känslan av att verkligen kunna koppla av däruppe i den varma vinden gav ordet livskvalitet en ny dimension.

Stormen

Under den sena middagen vid stranden märkte vi att vädret plötsligt slog om – vinden bytte riktning till syd och ökade gradvis till stormstyrka. Dessutom började det att regna. Lyckligtvis hade vi bergvägg i ryggen som gav oss visst lä, men ändå stod båtarna och hoppade på stranden när vi i försökte få upp tre kupoltält på trampolinerna. Philippe kröp in till Pia och Petra, där han försökte få en varm plats i mitten. Tältet blåste dock sönder och alla tre hamnade i en skrikande och skrattande blöt röra innan de lyckades få ordning på sovsäckar och tältduk. Marco och jag tog på oss ordentligt och sov under storseglet. Han lade bommen under ramen längs med det ena skrovet och sträckte sedan ut nederdelen av seglet över trampolinen med mastliket akterut. Resten av seglet rullade vi upp hårt och pressade sedan in rullen mellan ramen och det andra skrovet. Vi kröp in från masten och och kunde vindskyddade ligga och titta ut på dramatiken omkring oss. Ute i mörkret såg vi ljus från annalkande små fiskebåtar som försökte ankra upp i vindlä från den den hårda Sciroccon. Många ankare draggade i regnet och vi kunde höra upprörda röster i vindtjutet när båtarna slog ihop och när olika kättingar fastnade i varandra. Ibland är man lycklig över att man inte seglar kölbåt!

Restaurang- och duschbesök

Som omväxling till övernattning i vildmark seglade vi påföljande dag till en trevlig liten semesterort helt fri från utländska turister (bortsett från vissa långseglare). Efter att ha seglat rakt upp på sandstranden duschade vi olovandes hos en restaurangägare och åt senare en underbar buffet middag på en annan närliggande utomhusrestaurang. När vi senare kom tillbaka till båtarna för att sova, hade någon snott Petras cykelbyxor och ett par flytvästar. Därför var det skönt att påföljande morgon kunna lämna nattligt diskodunk och annat civilisationspåfund och segla ut till en ny obebodd ö. Vi började nu känna oss hemmastadda i de dagliga rutinerna och kunde mera njuta av de vackra omgivningarna. Vi mötte förbluffande få segelbåtar – mest stora turkiska motorseglare, där de passiva solbadande turisterna tittade avundsjukt på oss Hobie-entusiaster som lekte fram våra båtar över deras svallvågor. Vi seglade in i små vikar med sömniga byar, lurade in varandra i återvändsgränder bakom klippor och tog lunchpaus med sköna simturer i varmt kristallklart vatten.

Bästa natten

Resans höjdpunkt var definitivt den sista övernattningen. Vi ankrade upp nedanför en liten övergiven grekisk by på en ö som mest bestod av tvärbranta steniga sluttningar upp till en skyhög topp med fantastisk utsikt över till Kos på den grekiska sidan. Det senare har man berättat för mig eftersom resten av gruppen lämnade mig flämtandes med en vattenflaska i handen halvvägs uppför sluttningen. "Får du en hjärtattack högre upp, orkar vi aldrig bära ned dig till följebåten!" Middagen bestod av härlig varm grönsaksförrätt, cous-cous och grillat fårkött bland några husruiner. Till det drack vi utmärkt turkiskt öl och avslutade det hela med den godaste vattenmelon jag någonsin har ätit. Därefter skulle vi gå till sängs, vilket inte var helt enkelt. Båtarna var förtöjda i en lång rad efter varandra ute i vattnet - det gick inte att lyfta upp dem över en mur vid den steniga stranden. Den första båten var fastbunden i fiskebåten som hade sin stäv ordentligt förtöjd i land medan sista katamaranen i ledet (tjejbåten) hade en fastbunden rejäl sten som akterförtöjning på en klipphylla under vattnet. Det gick att vada ut till midjan och sedan kravla sig ombord till den väntande sovsäcken.När man låg på magen på trampolinen och kikade ner i vattnet kunde man se hur strålarna från fullmånen letade sig ner till fiskarna (t om en bläckfisk) i det klara djupet. Det kändes som att sova i ett akvarium. Frös man om handen under småtimmarna var det bara att sticka ned den i vattnet för att värma upp den. Själv undrade jag då, om jag någonsin hade mått bättre i hela mitt liv.

Följande morgon vaknade jag lycklig och utsövd med en delvis blöt sovsäck i den varma morgonsolen. Någonting hade dock hänt under natten eftersom solen kom från fel håll. Alan som inte var helt så yrvaken förstod direkt att akterförtöjningen hade släppt på den sista båten, så hela flottan hade drivit ut i farleden vinkelrätt från stranden. Detta medförde att vi fick simma iland nakna för att komma åt våra kläder. Efter att ha klätt på oss och satt igång frukostaktiviteter beväpnade vi oss med våra kameror för att se hur sjusovarna på tjejbåten skulle ta sig i land. Tyvärr sam de inte i land framför våra fötter utan de klev över i pyjamas från båt till båt (inte helt enkelt på en Hobie 16 ute i vattnet) och kom till slut fram till en nymornad Philippe på Hobie nummer ett i kedjan. Han ville inte alls bli störd utan kastade loss tampen till de efterliggande tre båtarna! På något sätt redde flickorna upp situationen (efter att kärleksfullt ha försökt strypa Philippe...), så att vi fick tillbaka våra mysiga båtar.

Sammanfattning

Efter det att vi hade kommit tillbaka till UCPA-basen släppte alla hämningar beträffande segling. Vi lekte en hel dag med båtarna i viken utanför det trevliga hotellet. Att segla HC 16 ensam utan gast när det går vita gäss på vågtopparna är inte att rekommendera här hemma. I Turkiet gick det dock fint, eftersom man kände sig helt orädd och mer eller mindre längtade efter att slå runt i det varma vattnet. Detta gav definitivt ett intryck för livet. Den höga vattentemperaturen och den kraftiga eftermiddagsbrisen är det starkaste minnet av seglingen där nere. Det var mer ogästvänlig natur än vad jag hade väntat mig, men detta kompenserades mer än väl av alla vänliga människor bland den bofasta öbefolkningen.

Vi fick överallt fantastiskt god mat och dryck och hade det egentligen oförskämt bra under hela veckan. Eftersom den turkiska polisen enligt Philippe hade sökt mig på UCPA-hotellet under veckan (de ville förhöra mig angående vår taxieskapad), släppte min oro dock inte riktigt förrän vi var ombord på planet hem – då förstod jag att Philippe hade lurat mig som vanligt. När jag kom hem köpte jag en ny Hobie Cat 16 (Lagunan!) igen – det var ju så kul att segla i Turkiet.

Bengt Lundgren

Läs mer

”Vinden bytte
riktning till syd och ökade gradvis till stormstyrka.”

RING OSS GÄRNA: 08-52 25 73 50
Pia L'Obry: 070-733 44 50, CENTRET 070-733 44 57
Postadress: Seafari AB • Box 1235 • 131 28 Nacka Strand
Besöksadress: Hobie Cat Center • Invid Hotel J • Nacka Strand
Vintertid: Augustendalsvägen 12 A - vid busshållplatserna. Normalt öppet 10-16. Helger enligt ök.