Från landkrabba till Hobieseglare

Text: Malena

Ett möte av vikt

–Du väger 55 kilo, eller hur? Perfekt. När jag fick denna replik som en av de allra första av min bordsherre på en middag reagerade jag starkt. Var han oförskämd? Diskutera en kvinnas vikt bland det första man gör, är inte det litet fräckt? Det tog ett tag, sedan insåg jag faktum – jag hade träffat en inbiten Hobie Cat-seglare. Vikten har en sådan avgörande betydelse när man träffar en presumtiv flickvän – dvs en blivande gast! Det handlar om att bilda ett perfekt team. Det var nog tur att jag inte visste vad som väntade mig under det kommande året efter det att jag träffat Håkan Fröjdh. Jag, en inbiten landkrabba som inte ens ville ro på djupt vatten, skulle luras ut på diverse livsfarliga strapatser. Hade jag anat detta, så vete sjutton om jag inte hade dragit in mina tentakler och sprungit all världens väg.

Första mötet med båten

På julafton 1994 fick jag se vidundret för första gången. Där låg den, två stora plastmedar med något sammanhållande metallföremål i svart. ”Var sitter man?” var min första fråga. Jag förstod absolut ingenting. Kunde man överhuvudtaget segla med en sådan tingest? Det återstod att se.

Efter en kall vår, mer lik en vinter fram tom slutet av april, var det dags för sjösättning. Håkan fick något konstigt i blicken denna söndagmorgon, då vi gav oss iväg för att montera ihop detta som, mot förmodan, skulle bli en segelbåt. Jag fick lära mig vad delarna hette, och assistera när vi spände på trampolinen. Oj, var det på den man skulle befinna sig under segling? Mycket intressant. Efter mycket knep och knåp lyftes båten upp på trailern, och iväg for vi till Boo.

Där kom masten upp, med en massa ”snören”. Skall man hänga i de där? Haka fast i ett trapetsbälte? Hänga utanför båten? Aldrig i livet, du är inte klok! Jag sitter därinne, på trampolinen, tack. Livsfarligt, det är vad det verkar. Jag fasade för vad som komma skulle...

Första segelturen

I maj kom värmen. Det blev dags för premiärturen. Jag paketerades i hela den obligatoriska utrustningen – Helly Hansenställ, torrdräkt, trapetsbälte, våtskor mm. Jag kände mig, minst sagt, som en astronaut. Sen bar det ut på böljan den blå. Det blåste inte så mycket. Håkan hade insett att han måste behandla mig mycket pedagogiskt. Vi seglade en liten tur på Baggensfjärden, och det gick ganska skapligt. Håkan var ute i trapets, men jag satt krampaktigt kvar inne på trampolinen. Tanken på att hänga en enda liten millimeter utanför båten gjorde mig alldeles skräckslagen. Man var ju praktiskt taget i vattnet!

Vi kom iland. Jag hade överlevt. Det var huvudsaken den här gången.

Första långturen

Kristi Himmelsfärd bjöd på fantastiskt väder. Vi bestämde oss för att packa picknickkorgen och dra ut i några timmar. På en Hobie Cat har man inte precis någon korg med sig, utan en välpaketerad segelsäck, men ändå. Det blåste precis lagom, och vi gav oss ut genom sundet från Baggensfjärden. Fjärden vimlade av kölbåtar, och där kom vi farande, som en joker i leken. Det tog inte lång stund innan jag blev smittad av Håkans tävlingsinstinkt, som yttrar sig i att han måste segla förbi alla kölbåtar och ”showa” – här kommer vi, och vi är snabbast! Kunde helt enkelt inte låta bli att luta mig lite över kanten och tynga ner båten när vi började lätta på ena skrovet. Hoppsan, vad gjorde jag nu? Det var ju inte så himla farligt! Prövade på att hänga i mitt trapetsbälte med fötterna instuckna under bandet på trampolinen, min sk specialare. Det kändes inte lika farligt. Håkan försökte envist få ut mig i trapets, och jag provade lite motvilligt. Han fick hänga precis bakom mig hela tiden, annars vågade jag absolut inte. När vi kom fram till Dalarö, där vi vände för att segla hemåt igen, fick vi perfekt vind för dubbeltrapets och Håkan peppade mig – kom igen, kom ut nu, och yes – jag vågade, för första gången hoppa ut, ensam, utan stöd bakom mig, och yes! I made it! Vilken känsla! Jag kunde segla hem och känna att mitt jag vuxit några centimeter...

Sommarens segling - kort resumé

I juni tog vi med båten på trailer upp till min sommarstuga i Hudiksvallstrakten. Här prövade vi på att segla på öppet hav i lite tuffare vindar än förut. Håkan blev helt lyrisk när vi forsade fram i dubbeltrapets i höga vågor med riktning mot Finland, medan jag skrek ”Nu vänder vi!" Här fick jag för första gången uppleva känslan av att fullkomligen ösa fram i dubbeltrapets i halvvind – helt otroligt! ”En gång till!” blev ”Vi gör det igen” – ett otal gånger fram och tillbaka, waow, man blev nästan hög!

En vansinnigt blöt färd hade vi i juli när vi seglade från Dalarö till Malma Kvarn för att köpa ”snören” som jag kallar dem, men det heter något helt annat. Vågorna gick höga, vi kryssade hårt i dryga två timmar för att nå fram till det sista racet in i halvvind – 18 knop rakt igenom vågorna. Jag var blötare än blötast. Hemvägen blev inte torrare, jag frös som en hund! Väl hemma värmde inte ens en het dusch, det var bara att gå och lägga sig i sängen med diverse varma täcken och kuddar.

Någon mer sommarsegling blev det inte för min del. På vägen upp från Dalarö till Hudiksvall en andra gång, blev vi påkörda bakifrån, dvs en bil åkte in i båten när vi stod stilla vid en väjningsplikt. Ena rodret och rorkulten blev bara kaffeved, så det var bara att hälsa hem.

Det blev en hysterisk historia. Håkan skulle segla EM i Danmark några veckor senare, och måste absolut ha en hel båt i tid. Han ville helst hinna träna lite tillsammans med gasten också. Det ordnade sig efter några turer med försäkringsbolaget.

Egen torrdräkt med fötter - en överlevnadsfråga!

Hösten kom, och med den kallare vattentemperaturer. Eftersom jag är proffsfrysare på hög nivå, började jakten på en varmare torrdräkt – med fötter. En vacker dag i september blev jag med Musto-dräkt! Håkan svettades mer än vad jag gjorde när jag bytte den ansenliga mängden pengar mot en sprillans röd dräkt. Vad gör man inte för husfriden!

Tävling!

Håkan hotade med att han behövde ha med mig som gast på KM i Boo IF i oktober månad. Där gick väl ändå gränsen! Jag kunde inte se mig själv tävla med en Hobie Cat. I så fall skulle det blåsa allt bra lite. Efter många om och men lät jag mig övertalas. Vädergudarna var på min sida den aktuella dagen, solen strålade från en klarblå himmel och de måttliga vindarna var varma. Väl framme vid Boo var vi sist ankommande. De övriga fyra båtarna var redan ”påklädda” och klara när vi släntrade in, oj då, var anmälan för en timme sedan... Sist ut på vattnet, hur går banan? Hur många varv? Vi hade ingen klocka, utan fick gå på känsla och snegla på de andra. Vi fick fantastiskt dåliga starter i alla tre racen, men på något underligt vis lyckades vi vinna två av tre deltävlingar.

Fråga mig inte hur, men vinden var på vår sida. Hade någon berättat för mig för ett år sedan att jag skulle vara ägare av en torrdräkt för flera tusen kronor, segla en vansinnig tingest som är en blandning mellan segelbåt och windsurfingbräda och till och med ha tävlat med åbäket – ja då hade jag troligen sagt att det var en total omöjlighet! Jag – fröken landkrabba, med skräck för djupt vatten! Över min döda kropp! Men ni känner väl till liknelsen med grodan? Om man lägger en groda i en kastrull med kokande vatten, så hoppar den ur. Men om man lägger den i kallt vatten, och kokar upp det så stannar grodan kvar. Det jag som är grodan...

Malena

”Tanken på
att hänga en
enda liten milli-
meter utanför
båten gjorde
mig alldeles
skräckslagen.”

RING OSS GÄRNA: 08-52 25 73 50
Pia L'Obry: 070-733 44 50, CENTRET 070-733 44 57
Postadress: Seafari AB • Box 1235 • 131 28 Nacka Strand
Besöksadress: Hobie Cat Center • Invid Hotel J • Nacka Strand
Vintertid: Augustendalsvägen 12 A - vid busshållplatserna. Normalt öppet 10-16. Helger enligt ök.