| |
VM i Hobie Cat 16, Dubai
Text: Mackan
Efter en billig och sardinburksliknande flygresa från Stockholm
till Dubai klev jag och Robban av planet i sommarvärme. Det
första problemet dök upp vid passkontrollen. Vi lämnade
fram en kopia på startlistan för att visa att det låg
ett visum för oss i deras datasystem.
-This is not a visa!
-We know that but....
-This is not a visa!
Ibland är det bra att åka charter. Fram med reseledaren
som tydligen visste vilka metoder som behövdes. Att dom sedan
försökte stjäla Robbans biljett är bara ytterligare
en indikation på servicenivån! Nåväl, nästa
dag satte vi igång och reka stan och följa upp redan
upparbetade sponsorkontakter för att om möjligt få
lite ekonomiskt stöd.
Andra natten dök andra hälften av det svenska teamet
upp, klockan 04:00 på morgonen, på vårt hotellrum.
Har ni en plats över? Sure, men var är ert bagage? Ingen
aning! Thomas och Kjelle hade haft en om möjligt ännu
värre nedresa med stora förseningar och omvägar via
Abu Dhabi med taxi genom öknen! Grabbarna sov i många
timmar trots våra upplivningsförsök.
Äntligen dax för slutförhandling med IKEA som till
vår stora glädje slutade med nästan fullt åtagande.
Nu skulle vi bara hitta grabbarnas bagage innan vi kunde bege oss
ut till Dubai International Marine Club. Att ingen taxichaufför
hittade dit gjorde det inte lättare. Robban och jag var inte
förkvalificerade så vi seglade Round 1 för att kvala
till semifinalen. När grabbarna inte var med på listan
fick dom reda på att dom var förkvalificerade, tackar
som bjuder!

Med gott stöd på stranden genomförde vi 4 seglingar
som egentligen skulle varit 6. Vi slutade på 115:e plats av
drygt 200 båtar och endast 33 gick vidare till semi så
vi hade gjort vårt. Det kändes lite tomt. Vi ville segla
mer! Nu fick vi koncentrera oss på att stötta Team 1
så dom fick bra förutsättningar. Thomas och Kjelle
saknade liksom vi möjlighet att träna innan vilket gjorde
det lite svårt att på 15 minuter bekanta sig med förhållandena
och båten innan starten gick, TUT! Va’ hände? Kör
för fan, vi tävlar! Var det startsignalen? Är det
omstart? Nja, kanske det! Nä, riktigt så illa var det
inte men det kändes lite ovant efter drygt 3 månaders
uppehåll. Team 1 klarade sig tyvärr inte till finalen
men kämpade väl. Vad sägs om tre vurpor i första
racet, in till beachen, byt båt, off the beach, off the beach!
Och så ett nytt race. Bra kämpat!
Allt runt omkring seglingarna var helt perfekt med ett undantag.
De luftkonditionerade tälten vi blivit lovade var gamla militärtält
som visserligen hade hål i taket men det gick ändå
inte att vistas där efter att solen börjat kasta sina
första strålar för dagen. Trots religionen visste
musselmanerna hur man ordnade en riktig fest. Bjud-på-allt-och-se-till-att-det-räcker-så-länge-någon-orkar-dansa-receptet
funkade utmärkt i kombination med magdans och en och annan
vattenpipa. Luncherna bestod mest av ... rätt gissat, pizza
och hamburgare. Ledig tid spenderades i Dubais shoppingkvarter där
man lockade med utlottning av ett kilo guld och en Lexus 300, varje
dag!
Kjelle hade väl svårast att stå emot frestelserna
men det blev en egenhändigt betald cykel istället för
en gratis Lexus! Efter en sådan här upplevelse kan man
bara konstatera att ”the Hobie way of life” fortfarande
finns och att det till och med funkar på tävlingar av
den här digniteten. Får du chansen, ÅK!
Mackan
|
|
|
”Tre vurpor
i första racet,
in till beachen,
byt båt, off the beach, off the beach.” |